Satt och läste lite på min gamla blogg eftersom jag har mycket tankar nu kring dotterns 1-årsdag. Jag kan inte hjälpa det, men tårarna rinner när jag ser på förlossningsfoton och minns morgonen vi åkte in. Hur fantastiskt bra allting gick och hur fruktansvärt fel allting blev efteråt, kommer nog alltid känna mig snuvad på att vi inte fick komma hem. Ville bara få vara vanlig liksom, passa in. Samtidigt är det något som ligger bakom oss, något jag inte kan förändra. Oavsett vad som hände har jag världens vackraste lilla tjej som ligger och sover alldeles intill mig, en liten varelse jag skulle försvara med mitt liv och offra allt för.
Och så gråter jag lite till, men det är fortfarande svårt att förstå att hon är här hos oss. Verklig och sann. Om hon bara visste hur oändligt älskad hon är ❤
intenzimo 
Varför fick ni inte komma hem?
Min dotters öron ser inte ut som de ska (vilket är ärftligt på min mans sida), det och p g a mina problem drog läkarna slutsatsen att hon hade inre missbildningar. Vi blev inlagda på neo och gick igenom lilltjejen från topp till tå, bråkade oss hem efter 7 dagar och släpptes helt från vården dagen efter hon blev 7 månader.
Visst blir man sentimental när det är månads- och årsdagar…
Ni har en jättefin och söt tjej, jag tror säkert hon känner hur älskad hon är:)
Ja, nästan kusligt hur man blir påverkad
Tackar så mycket 🙂
Hon känner säkerligen hur älskad hon är, även om hon inte förstår vidden av det än. Men ju äldre hon blir, ju mer kommer hon förstå och jag tror hon kommer vara världens lyckligaste lilla tjej över att ha er som föräldrar!
Och ja, jag är helt lost i bloggvärlden nu. Energin är noll så därför är jag så dålig på att läsa och kommentera. Men GRATTIS till graviditeten, även om jag förstått att den kanske inte vill stanna. Jag håller dock tummarna tills motsatsen är bevisad!
Kram fina du!
Åhh vad fina ord Sara, jag blir rörd.
Förstår att du inte orkar med bloggvärlden just nu, började ju en praktik i v 25 sedan orkade jag absolut inte någonting. Ta vara på din graviditet och njut full ut, vi finns kvar 🙂
Tack för tummarna, de värmer i oron. Kram